När Island flirtar med en går det inte att stå emot. Där finns naturlig skönhet i överflöd. Vulkaner och glaciärer, höga berg och vida slätter. Jag föll pladask för öns charm och heta temperament.

Mitt i duggregnet och blåsten står den skäggiga mannen lutad mot sin häst. När han vilar ansiktet mot hästens panna och sluter ögonen slås jag för första gången av den isländska idyllen. Mannen med en stickad tröja, skägg och rufsigt hår. Hästen med tjock päls och vind som drar genom den långa manen. De utstrålar så mycket värme mitt i kylan.
–Efter ett tag utvecklar man en relation till hästarna, säger Haukur och kliar Freja i pannan. Den här tjejen är en vild en, hon gillar att ta täten.
Piggare hästar får man leta efter. Freja och de andra hästarna springer om varandra i ett för att hamna längst fram i klungan, och jag kämpar för att inte skumpa ur sadeln när hon envisas med att trava konstant. Utan minsta tvekan vadar de genom forsar och räds inte att bli blöta. De är vana att gå utomhus året om och värmer sig under tjock vinterpäls. På Island finns över 80 000 islandshästar, alltså ungefär en häst på var fjärde invånare. Var man än kör så har man alltid en häst i ögonvrån.

Färgerna glöder när morgonsolen träffar mossan utanför mitt bilfönster. Ljuset reflekteras i den intensivgröna färgen så den lyser i kontrast mot de svarta lavastenarna. Bäckarna som rinner genom stenarna är metalliskt blåa. På ena sidan är marken platt och kal, och pelare av ånga stiger ur varma källor. På andra sidan reser sig höga berg som skämmer bort mig med vattenfall då och då. Det känns som att befinna sig i en redigerad verklighet där Sagan om ringen-figurer borde dyka upp när som helst.
Men det dyker inte upp någon alls. Eftersom ön för utstå både jordbävningar och vulkanutbrott är en stor del obebodd. De flesta bor i Reykjavik, storstaden med hela 120 000 invånare. Här ute på landsbygden är jag ensam på vägarna. Rattskräcken är som bortblåst, för här finns ingen stress och panik bland bilisterna. Det finns ju knappt några bilister. Den största motorvägen är enfilig, och det är bara att stanna i väggrenen och klappa hästar när man vill sträcka på benen.

Det knastrar varje gång jag sätter ned foten. Om det inte vore för isdobbarna på mina skor skulle jag ha vurpat för längesen. Jag trampar på tjock is, gammal aska från tidigare vulkanutbrott och smältvatten.
–Forskarna tror att alla våra glaciärer kommer att vara borta inom 200 år, berättar guiden Sif och pekar mot del dal vi ska gå ner i. Hela den här dalen var täckt av is 1930, men som ni ser har allt smält bort.
Solheimajökull är ett av istäckena som finns kvar på ön. Med långkalsonger på benen och mössa på huvudet känns det lite som att vara på skidsemester, men istället för att vandra på snö är det is vi har under fötterna. Det gäller att gå med platta fötter för att få bra fäste, och gå på säkert avstånd från de stora slukhålen. Isen blänker i solen, och den vita marken och den svarta askan är en härlig kontrast till de mossbeklädda bergen som omger glaciären. Utsikt, vidder och frisk luft. Typiskt Island.

Medan bergstopparna är täckta av is är underjorden full av varma källor. När jag släpper handduken piskas huden av den isande vinden och det är med snabba steg jag kastar mig ner i den blåa lagunen. Vattnet är upp mot 40 grader varmt, och all värme kommer direkt från naturen. Den blå lagunen är det mest kända badet på ön, och här säljs deras egna skönhetskrämer och utflyktspaket. Trots att det är turistanpassat med souvenirbutik och långa köer är det väldigt avslappnande. Det är hett och härligt, och runt om källan kan man ta för sig av en lermask för att ge ansiktet en extra behandling. Vattnet ser ut som blåvit mjölk och lagunen är omgiven av svarta lavastenar som gör att bassängerna framstår som extra blåa. Efter mitt bad har jag russinfingrar i flera timmar, och värmen sitter kvar i kroppen ett bra tag. Redo för ett nattligt äventyr i kylan.

Jag känner mig nästan lite lurad. Är alla bilder på det magiska norrskenet fejkade? För det jag tittar på nu ser mest ut som ett ljust moln på en nattsvart himmel. Men när jag tar en bild av det så visar kameran något helt annorlunda, nämligen ett grönt sken på himlen.
–Kameran kan uppfatta sånt som ögat inte kan se, förklarar norrskensguiden. De vanligaste färgerna man ser med ögat är vitt, gult och grönt, men idag verkar det bara vara gult för ögat.
Han har tagit med oss ut på vischan, långt från stadens ljus. Det är mycket som ska stämma för att man ska kunna se ljusfenomenet: du ska bege dig bort från staden, det ska vara molnfritt och så ska det vara aktivitet i norrskenet. Första gången vi försökte jaga norrskenet stod vi ute i kylan i flera timmar och väntade på att molntäcket skulle luckras upp. När det väl gjorde det var det med besvikelse vi insåg att det inte doldes något norrsken bakom molnen den natten. Men idag ser vi det faktiskt, om än i ljusgul färg. När jag fått ett par bilder på det fejkade, gröna skenet går jag tillbaka in i bussen för att värma mig.
–Nu är ljuset starkt! Kom ut! ropar guiden precis därefter.
Alla i bussen kastar sig ut igen och ser hur molnens ljus gradvis blir starkare, som om man skruvade upp en lampa med en dimmer. Sedan börjar ljuset dansa för oss. Det sveper över himlen som en ridå och alla frusna turister säger wow i kör. Även om det inte är grönt, är det imponerande.

Min nya regnjacka var en klok investering inför denna resa. Antingen blir jag blöt av regn, eller av att gå nära de många vattenfall som gömmer sig i landskapet. Idag ska jag uppleva vattenfallet Gullfoss, men regnet slår mot rutan och jag är inte jättesugen på att ge mig ut i regn och blåst. Men det isländska vädret är så oförutsägbart att det finns ett uttryck som säger att man ska vänta i fem minuter och sen kommer vädret ha ändrats.
–Vet ni hur vi ser vilka som är turister? frågar vår guide. Det är de som har paraplyer. Det blåser ändå så mycket att det regnar i sidled så vi islänningar skulle aldrig använda paraply.
När bussen stannar ser jag hur ångan stiger från ravinen där vattenfallet väntar. Jag drar åt luvan och förbereder mig på ännu en blöt upplevelse. ♦