När studenterna tar över Val Thorens blir veckan en enda lång fest. Fantastisk skidåkning, after ski som aldrig tar slut och alldeles för många sömnlösa nätter. Här är jag hög på livet varenda sekund. 

-Are you ready for champagne? skriker sångaren Jü-One ut mot dansgolvet och riktar en skakad flaska champagne mot människorna som hoppar nedanför hans fötter. Solen står högt på himlen och after skin är i sitt klimax. Under den bara himlen dansar hundratals färgglada figurer som i hemlighet tävlar mot varandra om vem som har den mest uppseendeväckande looken. På ett massivt träbord står fem britter utklädda till drakar, lejon och jultomtar. Jag nöjer mig med en illgrön Shrek-mössa med träsktrollsöron. Men gemensamt är att vi alla bytt goggles mot solglasögon och att ingen kan stå stilla till housemusiken som dunkar ut över skidbacken. Sömniga trubadurer i svenska fjällen kan inte mäta sig med after skin på La Folie Douce.
När jag en timme tidigare gled fram i liften som går rätt över dansgolvet tappade jag hakan. Först hördes bara en dunkande bas, och över kullen skymtade trähusets tak. Men ju högre liften tog oss, desto starkare lät musiken och förväntan steg i samma takt. Energin tog sig rakt från dansgolvet och upp till sittliften och vi kunde omöjligt göra annat än att veva med nävarna och dansa med uppe i luften. Bara en öl senare är jag på bättre danshumör än på någon av Stockholms nattklubbar, och där på bordet är jag i mitt livs dance flow. Livrädd för att ramla ner med de klumpiga pjäxorna på fötterna, men hög-på-livet-lycklig på samma gång. När sångaren sedan frågar om vi vill ha champagne sprutade över oss har jag redan blivit after ski-frälst och tycker det är en strålande idé. Wow, vilket drag det är i Val Thorens!

 

Trots att jag är full sju dagar i sträck är det faktiskt fokus på skidåkning också. Varenda dag är en kamp för att få timmarna att gå ihop. Vi kommer alltid ut för sent i backen, hinner åka i tre timmar, och stressar till after skin som börjar vid 15. Att välja mellan skidåkning bland vackra alptoppar, glädjefylld afterski och festkvällar är omöjligt, så här är det helt enkelt sömnen som får ta stryk. Om vi har ångest över att bara åka skidor tre timmar om dagen? Ja, massor! För att imponeras av vyerna från bergstopparna blir man inte mätt på. När solen skiner över de franska alperna sitter kameran i min hand konstant för att fånga den ena mäktiga klippan efter den andra. Luften är frisk och backarna är så långa att vi tar vilopauser flera gånger för att benen ska orka med.

Efter att ha kravlat upp genom tjock lössnö i offpisten hittar vi en perfekt klippa där vi får den bästa pausen på hela veckan. Efter 18 dagar av moln har solen äntligen hittat till Val Thorens och utsikten som tidigare dolts i molndimman breder nu ut sig framför oss. Vi knäpper upp jackorna och låter solen göra sitt. I jackfickan hittar jag min lilla marabou-choklad som jag sparat för ett bättre tillfälle, så den njuter jag av medan jag lutar mig tillbaka och underhåller mig med att titta på stackarna som kämpar sig ner för den svarta backen, och vinkar åt människorna som passerar i liften ovanför oss.

Denna vecka har festglada studenter från Sveriges olika universitet och högskolor tagit över Val Thorens. Både i backen och på klubbarna kryllar det av oss. I sann studentanda arrangerar många skolor också sittningar, och min sittning går i pride-tema där varje rum klär ut sig till varsin färg. Några kommer utklädda till rosa enhörningar, en annan hoppar tyvärr fram på kryckor, och jag själv får äntligen användning av min gröna kroppsstrumpa. Den är crazy, och både avslöjande men också osmickrande på samma gång. Men vem bryr sig? Den är ju kul! Mitt gröna team ser ut som en drös sparrisar, eller ett gäng snygga superhjältar, och visst är strålkastarlyset riktat mot oss när vi sen intar dansgolvet.

Att vi skulle vara ett gäng superhjältar får vi snabbt äta upp. Med skräckblandad förtjusning inser vi att vi hamnat i en dödsbacke. Denna svarta pist är verkligen kolsvart. Vi kan knappt se backen framför oss längre eftersom den är så brant. Som tur är har vi sällskap av Jonas som varit skidlärare, och på skakiga ben följer vi hans spår i offpisten, eftersom det visar sig vara lättare att glida ner sidleds i lössnön än att våga sig ut i stupet. Om det är någon som verkligen är superhjälte denna dag så är det Jonas, för när vi andra sitter och väntar på eftersläntrarna dyker han plötsligt upp skidandes med Rebecka på ryggen. När silhuetten av dem dyker upp över krönet viker jag mig av skratt. Rebecka klänger sig fast som en apunge på hans rygg medan de svischas förbi av expertåkare.

Val Thorens är härligt, men också utmattande. Man åker tills man stupar, man festar tills man stupar. Vi ligger utslagna på bussen hem när Rebecka ironiskt frågar om jag är sugen på after ski. Båda två skrattar och skakar på huvudet. Trots att vi är helt slutkörda vet båda två vad svaret är på den frågan. ♦