Esther om sin rädsla för att resa själv, och hur hon tvingades möta den en dag på Ibiza.

Jag har så tråkigt. Sitter på poolkanten med fötterna i vattnet och en podcast i öronen. Det är den andra podcasten på raken och jag börjar bli rejält rastlös. Klockan är bara 12 så jag kan inte heller äta lunch ännu. Går o köper lite godis. Köper en glass. Bara för att ha något att göra. Sen tillbaka till solstolen för att bli ännu mer uttråkad av att ligga raklång utan att röra en fena. När det är dags för lunch frågar servitören ”Only for one person?”

På hotellrummet ligger Rebecka nerbäddad med feber. Så idag är det upp till mig själv att fylla dagen med något värdefullt. Jag börjar få lite panik över hur jag slösar bort en semesterdag på att ha tråkigt. Trots det ligger jag kvar i den där solstolen och känner mig dum när alla andra vid poolen tillhör skrattande kompisgäng.

Någonting sätter stopp för att jag ska våga göra saker på egen hand. Trots att jag flyttat utomlands tre gånger är det skrämmande att resa själv. Sitta ensam på restaurangerna, inte ha någon att prata med, och känna mig dubbelt så vilsen. Men jag vill inte låta ensamheten hindra mig från att uppleva världen. Min reslust är konstant men jag bromsas av att mina vänner inte har tid och pengar att ge sig iväg. Jag vill inte hållas tillbaka av det.

För att få lite variation från solstolen tar jag en promenad längs stranden, och där får jag syn på det jag velat göra ända sedan vi kom hit. Här kan man hyra en paddleboard! Men inte kan väl jag ge mig ut där helt ensam? Vad konstigt och tråkigt det vore. Samtidigt som jag vill ta chansen knackar det där obekväma spöket på och påminner om hur konstig jag är som vill paddla helt ensam i en värld som består av gemenskaper. Den australienska instruktören Peter övertalar mig till slut att testa. Så jag gör det, och bemästrar brädan med bravur. När jag med bestämda tag paddlar fram ståendes på brädan är jag så stolt. Som en kapten på havet känner jag mig som kaptenen av mitt liv. Jag måste dock erkänna att det blir lite långtråkigt att inte ha någon att prata med där ute, men jag vägrar låta ensamheten besegra stoltheten över att jag vågade göra det själv.

Rebecka har fortfarande feber. Så på kvällen tar jag chansen att bocka av ännu en punkt på min önskelista. Jag vill verkligen se gamla stan innan jag åker hem, vare sig det är med eller utan sällskap. Kvinnan som säljer boots till mig pladdrar i en kvart om sitt liv på ön, och instruktören på stranden var otroligt trevlig mot mig. Antingen är det en slump, eller så är jag jag som blir mer mottaglig i och med min ensamhet. När jag går runt på stadsmuren märker jag att det går en till ensam kvinna i närheten. Hon verkar göra precis samma sak som jag. Och där går en ensam man med kameran i högsta hugg. Jag är inte ensam om att vara ensam. ♦