Tanken på att resa ensam får det att pirra i magen. Tänk om jag blir sjuk? Kommer jag ha någon att prata med? Jag bestämde mig för att trotsa alla rädslor och testa livet som ensamresenär. Surfkurs på Sri Lanka, nu kör vi!

Vad är det värsta som kan hända? Att jag inte får några vänner? Att jag ligger ensam på stranden och läser böcker? Det är inte så dumt det heller. Jag försöker skjuta bort tanken på en veckas ensamhet, men packar ner en extra bok som får agera nödsällskap. Redan när jag bokade denna resa gjorde jag det snabbt så jag inte skulle hinna ångra mig. Sedan var det ingen återvändo. Min första ensamresa var bokad och betald. Men nu när det bara är en dag kvar går det inte att förneka det längre. Jag ska på semester helt själv, och nervositeten börjar kicka in.

Så fort jag sätter en fot på surfcampet förstår jag att jag inte är ensam om att resa ensam. Sanne från Holland har redan varit på ön i en vecka och rest runt på egen hand. Brittiska Ceri har samma plan fast i omvänd ordning. De nya gästerna samlas kring poolen och försiktiga konversationer startar. Varifrån kommer du? Har du surfat förr? Alla är väldigt vänliga och artiga så här första dagen. Det är rörande att se hur alla vi vilsna själar finner varandra. Alla är i samma sits, och alla vill ha någon att umgås med. Bara efter en timme på plats befinner jag mig i en tuktuk tillsammans med två svenska killar. De ska iväg och köpa en fena till surfbrädan och jag fick följa med. På vägen pekar de på allt som byggts om sedan de var där två år tidigare. Det känns tryggt att lära känna några som har koll på läget och orten.

Jag hamnar i ett rum med tre andra tjejer som också reser ensamma, och förutom några par är de flesta faktiskt här på egen hand. En av mina rumskamrater ska ta en promenad på stranden så jag bestämmer mig för att följa med. Till slut är vi nio personer som går tillsammans och fortsätter vårt lära-kännande intill solnedgången på stranden. I samma stil fortsätter resten av veckan, alla är välkomna att haka på när någon ska iväg på utflykt. Jag bestämmer mig för att besöka sköldpaddscentret en dag och frågar några om de vill följa med. När jag senare frågar min roomie om hon ska med har någon annan redan hunnit före. Snacket går och det råder en skön stämning där alla är välkomna, oavsett om man är 15 eller 50 år.

Jag surfar tillsammans med de i min kurs, jag åker på utflykter med tjejerna i mitt rum. Hänger med vem som helst på terassen och småpratar med alla om hur dagens surf har gått. Faktum är att jag är glad att jag är här ensam. Jag hade inte haft så här bra kontakt med alla på campet om jag var här med en vän. Då hade jag inte haft samma behov av att lära känna nya människor. Samtidigt har jag ingen att anpassa mig efter, utan kan helt och hållet utgå från vad jag känner för att göra. Det är befriande!

I slutet av veckan har vi blivit ett gäng som hängt ihop varje dag. Det är lustigt hur vi kan ha så kul ihop trots att vi bara känt varandra en vecka. Och hur stor betydelse vi fått för varandras resa. Vi pratar faktiskt redan om att åka på en till surfresa ihop i vår. Att åka på ett camp är ett perfekt sätt att resa själv på. Det är ett mellanting mellan att resa med en vän och att resa runt helt själv. Man är ensam, men har ändå en trygg plats och en tillhörighet. Även om jag inte varit ensam på livsfarlig äventyrsexpedition är jag stolt över att jag tog det här steget. Om jag hade fegat ur hade jag inte lärt mig surfa, och inte besökt Sri Lanka. Nu behöver jag inte längre vara beroende av sällskap för att uppfylla mina resedrömmar. Denna resa har öppnat dörren till världen för ensamresenärer. De där böckerna jag packade ner har jag inte ens haft tid att öppna. ♦