En marockansk bergochdalbana

Att åka på rundresa i Marocko är som att åka bergochdalbana mellan hektiskt stadsliv och tillbakalutat surfhäng på kusten. Tvära kast från kaos till lugn, upp till snötäckta toppar och ner i frodiga dalar. Följ med på en åktur!

DSC_0535
Se till att spara plats i resväskan för hemresan.

DSC02253
Vardagsliv i medinan.

Aj. Fotbollen träffar mig rakt i magen men pojkarna spelar obrytt vidare i gränden. Jag försöker ta mig fram mellan åsnor, mopeder och fotbollsspelare som trängs på kullerstensgatorna. Vart jag än vrider mig är jag i vägen, och jag ångrar bittert valet att ta en rullväska till Marrakesh. Jag duckar för den vilt flygande glöden från en grill som rengörs mitt på gatan. Skuttar över de bruna pölar som duggregnet bildar. Försöker vara bestämd mot de ihärdiga pojkarna som envisas med att visa vägen till mitt hotell i hopp om några slantar. En vuxen man försöker samma sak men surar när jag tackar nej.
—You shouldn’t come here to have sex. This is a muslim country. Go home.
Ändå går jag täckt i långbyxor och tjocktröja. Marrakesh har inte välkomnat mig med öppna armar, men samtidigt är det underhållande att kastas in i hetsen här. Jag promenerar längs hål-i-väggen-butiker medan böneutropen från fem olika moskéer ljuder i otakt över staden. En meter ifrån mig hänger ett kohuvud vars tjocka tunga dinglar i luften. Tvärs över gatan sticker en man in en död höna i en maskin som jag gissar är en avfjädringsmaskin. De andra hönorna väntar snällt i burarna på sin egen avrättning. Jag stoppar vid en butik för att köpa silvertejp för att laga min resväska som sprack på vägen hit. Mannen i butiken tar sig för pannan innan han skiner upp med ett ”one minute!”. Snart kommer en ung man springandes med tejp i handen. De får sina åtta kronor av mig, och jag ser hur de gör en high-figh bakom disken när jag går. Win-win! 

DSC_0726
I souken kryllar det av prylar till försäljning.

DSC02212
Det är svårt att slita ögonen från alla detaljer i Ben Youssef Madrasa.

Djemaa el-Fnaa är torget alla pratar om, men det ger minst intryck av allt i denna stad. De där spådamerna, ormtjusarna och aporna finns där, men det känns mest som en fasad för turisterna. Jag märker knappt att jag går förbi en orm som ligger oroväckande stilla på marken, jag har bara ögonen på apelsinjuicen för fyra kronor. Den är ljuvligt söt i smaken. Torget imponerar inte på mig, men det gör däremot den gamla byggnaden Ben Youssef Madrasa. Här är den arabiska arkitekturen välbevarad, och jag blir sugen på att göra om mitt hem efter att ha promenerat bland det symmetriska kaklet och de vackert dekorerade valvbågarna. En annan inspirerande plats i Marrakesh är den trädgård som Yves Saint Laurent ägde fram till sin död. Jardin Majorelle är ett himmelrike för kaktusälskare, och fungerar som en lugn oas i staden.

DSC_0543
Det tog 40 år att bygga upp Jardin Majorelle.

Efter ett avkopplande trädgårdsbesök lockar souken med liv och rörelse. Där konkurrerar tusentals färger om ögonens uppmärksamhet. Broderade tofflor, guldskimrande ljuslyktor, kaftaner, vackra skålar och krimskrams. Besluten är många och svåra. Jag är nöjd med min sittpuff för 140 kronor, trots att det hade gått att få ett bättre pris med lite mer prutmod. Nästa gång det är dags för fikastopp tar jag några steg uppåt. Från takterasserna kan ingen ana vilket liv som försiggår nere på gatan. Att se ut över de roströda fasaderna och räkna antalet minareter inom synhåll ger en chans att varva ner.

DSC_0160
I Taghazout är fiskebåtarna fortfarande i bruk.

DSC_0395
Byn påminner om Grekland med sina blåvita hus.

DSC_0394
En juice i handen och utsikt över havet – vad mer kan man önska?

DSC_0033
Ebb och flod gör stora skillnader på den lilla stranden.
TILLBAKALUTADE TAGHAZOUT
—Jag har rest i Marocko i fyra månader, men det finns ingen plats som Taghazout, säger en norrman som blickar ut över havet. Jag ville hit för att se solnedgången en sista gång.
Jag är inte lika imponerad av solnedgången som norrmannen är, men det är inte heller därför jag kommit hit. Taghazout har blivit en samlingspunkt för surfare, och även jag är här för vågorna. Det är i havet det händer. Utan en surfbräda att stå på är denna lilla fiskarby sömnig, på ett behagligt vis. Det blir inte mer spännande än när böneutropen drar igång. Vid första anblick ser byn ut att höra hemma på en grekisk ö med de blåvita fasaderna. Vartannat hus är vackert dekorerat med blåmålade dörrar medan de andra är spruckna och omålade. Man kan gå tvärs igenom byn på tre minuter, och frågan är var alla de 5000 människor som ska bo här egentligen håller hus. Efter hetsen i Marrakesh är det i Taghazout jag finner lugnet. Dagarna går ut på att koppla av, dricka juice och surfa förstås.  

DSC_0108
Att surfa på morgonen har många fördelar. Soluppgång, ingen trängsel i vattnet och nya vänner på stranden.

DSC_0014
På surfcampet finns plats för skönt häng och avkoppling efter tuffa vågor.

DSC02525
I Taghazout finns många surfskolor, bland annat Lapoint. Foto: majaengberginstagram

12 stygn. Jag ser förskräckt på Lasses huvud. Dansken hade oturen att få en surfbräda i huvudet på den första vågen under den första lektionen. Nu får han agera exempel på varför man alltid ska skydda huvudet ute bland böljorna. Vågorna är vilda när de rullar in från Atlanten. Surfen går bra, men efter varje våg väntar utmaningen att ta sig ut igen. Jag blir utmattad efter att ha paddlat ut en enda gång, för på vägen ut brottas jag med stora vågor som bryter rakt i mitt ansikte och slungar mig bak till ruta ett. Med mjölksyra i armarna (för första gången i mitt liv) kommer jag ut till punkten där vågorna inte bryter. Där väntar belöningen av att kunna andas ut en stund och se andra som fångar vågorna med Taghazouts vita silhuett som bakgrund. Så kommer en perfekt våg. Jag ger järnet, står upp, faller och i nästa sekund tumlar jag runt i havets tvättmaskin. Allt jag tänker på är att hålla armarna för huvudet. Men tror ni inte jag lyckas få brädan i huvudet ändå? Jodå. Det blir en liten blodfläck, men tack och lov klarar jag mig utan stygn. 

DSC_0685
Det finns utflykter till öknen med olika många dagar. Om du vill se ordentlig öknen ska du välja en tur på minst två nätter. 

DSC_0645
Frågan är om kamelridning är okej eller inte. I detta fall var det sättet att komma ut i öknen, så det fick gå för denna gång. Men glöm inte att vara en medveten turist och tänk efter.

EN NATT I ÖKNEN
Kamel eller dromedar? Hur var det nu igen? De andra klagar på att de gör ont att rida på, men jag och mitt håriga, enpuckliga fordon kommer bra överens. Jag och kamelen guppar i takt, men längre bak i gruppen har en spansk kvinna det jobbigt. Hon skriker så fort kamelen går neråt, och jag måste hålla skrattet tillbaka när hennes skrik hörs gång på gång. Solen letar sig ner mot horisonten och sprider ett varmt sken över öknen. Eller ja, att det skulle vara en öken var en överdrift i broschyren. Marken är förvisso torr med några små risiga buskar, men det finns ingen böljande sand så långt ögat kan nå. Vi skumpar fram som en karavan i sikte mot övernattningsplatsen. Att sova i öknen kan jag bara inte tacka nej till. Vi kommer fram till våra tält och se där – sanddynor! De är små, men de är där. När solen gått ner är det beckmörkt ute och kylan slår till. Med dubbla tjocktröjor kryper jag ner under en filt utanför tältet. På himlen blir stjärnorna allt mer framträdande och står för kvällens huvudunderhållning. De enda ljud som hörs är brasans knaster och en åsna som skriar då och då. När jag ligger där på rygg och tittar upp på stjärnfallen gör det inte så mycket att vi inte är i en ordentlig öken. Vi är fjärran civilisationen, och stillheten är en upplevelse i sig. 

DSC02535
Vi fick några sanddynor till slut, även om vi inte var i en sådan öken vi sett framför oss. Foto: Rebecca Lundqvist

DSC_0673
Tidig frukost under soluppgången.

DSC_0716
Snötäckta toppar, torra berg och grönska – Marocko har alltihop.

Vägen hit går längs sådana där mardrömsliknande serpentinvägar genom Atlasbergen. En lastbil har vält i en kurva, så hela containerns innehåll har rullat ut över branten. Jag försöker att inte tänka på vad som skulle hända om vår minibuss får sladd, och kommer snabbt på andra tankar när ögonen fastnar på utsikten. Snötäckta toppar är kanske inte något som förknippas med Marocko, men här ligger faktiskt Nordafrikas högsta berg med sina 4000 meter. Vi reser genom frodiga dalar och kyligare höjder, och passerar otaliga lerfärgade byar som ser ut att rasa samman vid nästa regnfall. Men samtidigt går byborna välklädda i rena kläder och skolväskor, och jag blir nyfiken på hur de där fallfärdiga husen faktiskt ser ut på insidan. Den sju timmar långa bilresan enkel väg gör mig ingenting. Jag är glad över beslutet att se Marockos inland och uppleva mer än bara marknader och kameler. Kameler ja, så hur var det nu då? Kameler har två pucklar på ryggen, så nu vet du. ♦

DSC_0572
Resan i Atlasbergen bjuder på fantastiska vyer.

DSC_0591
Med stopp på vägen tar det sju timmar Från Marrakesh till Zagora.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s