Jag var på besök hos Esther som vid tillfället arbetade som guide utanför Malaga och hade önskemål om att få besöka semesterorten Nerja som jag hört så mycket gott om. ”Jag har bara varit där när det är dåligt väder, så absolut!” sa Esther och fixade fram en hyrbil. Vi kliver upp tidigt morgonen därpå och påbörjar vår drygt en timmes långa roadtrip, förbi Malaga och upp längs med solkusten. Vad jag fortfarande inte vet är att dagens höjdpunkt kommer att bli något annat än den populära turistorten Nerja, nämligen den för mig okända bergsbyn Frigiliana – utsett till Andalusiens vackraste by år 1992.

Det första vi möts av när vi lyckats parkera bilen och kommit in Nerja är Balcón de Europa. Det kända utkiksplatsen mitt i centrum vars vyer vetter ut mot havet åt samtliga håll. Vi knäpper några obligatoriska bilder, förundras över de människor som har råd att bo på det närliggande hotellet och börjar fundera över vilken strand vi vill spendera dagen på. ”Inte den, va? Det är så knökat med folk”, ”jag håller med, men kolla där borta bakom klipporna, där ser det ut att vara folktomt”.Vi börjar promenera genom staden, på den vägen vi förmodar är rätt. Det är charmigt att inte veta, att behöva gissa sig fram. När jag går här och fotograferar de lugna gränderna slår det mig att det är precis den här typen av semester jag vill ha. Jag vill inte trängas bland tusentals människor i stora städer eller ligga på stränder dit resten av turisterna också har hittat. Jag vill omringas av pittoreska hus, genuin lokalbefolkning och färglada klätterväxter påväg till en avlägsen strand någonstans längre bort.Tillslut hittar vi vad vi söker. Här är det långt mellan de soltörstiga badgästerna och jag och Esther slår oss ner på en rymlig yta i ena änden av stranden. Här ligger jag och blundar under den blåa himlen, sippar på en coca cola, lyssnar till vattnet som slår mot klippväggarna och tänker tillbaka på vilken rolig vecka vi har haft tillsammans. Imorgon är det över. Plötsligt börjar Esther berätta om bergsbyn Frigiliana och menar på att vi borde passa på att åka dit när vi ändå är så nära. ”Det är bara 15 minuter upp i bergen härifrån”. Vi kör, tänker jag, fortfarande ovetandes om att vi snart är påväg till vad som kommer att bli ett av mina favoritställen.
Jag känner det direkt. Så fort jag möts av de vitkalkade fasaderna är jag fast. Svetten rinner längs ryggen, batterilampan på kameran blinkar och jag har aldrig varit törstigare, men inte ens jag som vanligtvis kan vara en hejare på att klaga kan koncentrera mig på något annat än den charmiga omgivningen som påminner om en grekisk by, snarare än en spansk. Det känns nästan surrialistiskt att Esther inte har berättat om den här dolda pärlan tidigare. Bara några timmar tidigare hade jag gått omkring och tänkt att Nerja var pittoreskt, vad är då inte detta? Här sitter de äldre i skuggan och spelar kort över en öltunna, keliga katter stryker sig längs med husfasaderna, färgsprakande blommor hänger utanför varje port och restaurangerna är tomma på turister. Kanske är människorna iväg under dagen, kanske är det för varmt för att strosa omkring i de heta gränderna, kanske har vi bara lyckats pricka in en ovanligt lugn dag – jag vet inte, men det känns fridfullt och harmoniskt på ett annorlunda sätt.Vi fotograferar oss fram, säger ”wow” och ”jäääklar” och fortsätter att följa trapporna som leder oss uppåt i byn. När vi slutligen når toppen hittar vi passande nog en öppen bar. Här spelas det klassisk musik ur högtalarna och servitören förbereder inför kvällen. Vi förstår att det är en populär restaurang att se solnedgången ifrån då skyltar med texten ”reservado” snart pryder samtliga bord. Jag häller i mig en stor flaska vatten och kan inte låta bli att beställa in en kall öl. ”Det här är semester” tänker jag innan vi beger oss ner i byn för att hinna tillbaka till Malaga i lagom tid för att lämna tillbaka bilen. Vi hinner bara stanna en timme eller två den här gången, men det är allt som behövs för att kunna känna nyförälskelse i bilen påväg tillbaka. Hejdå Frigiliana, vi ses igen. ♢